Återigen har vi vuxna misslyckats.

Det gör ont. Så mycket tid läggs på vad någon annan borde/kunde/skulle gjort. Den jag kan förändra är mig själv. Det jag kan förändra är mina handlingar. En del skyller på föräldrar som brustit i sitt ansvar och jag muttrar om systemet. Men jag är ju en del av systemet, jag möter föräldrar och jag är själv förälder. 

Jag tänker inte blunda och vara rädd längre. Jag tackar Gud varje dag för att i varje nytt ögonblick kan jag göra ett nytt och kärleksfullare beslut.